Är på utbildning i Stockholm som är riktad till oss som är nya som administratörer inom offentlig sektor. Igår pratades det om "vi och dom" i relatet när det gäller vi administratörer och akademiker och hur förhållanden är mellan dessa yrkeskategorier, inte så konstigt att det blir en "vi och dom"-känsla eftersom vi arbetar efter helt andra förutsättningar.

Väl här i Stockholm ( som jag bodde i perioden 99-00) så reflekterar jag mer över "vi och dom" när jag befinner mig på tunnelbannan; allt känns så stressat och jag undrar hur man kan känna nån ro överhuvudtaget. Absolut, vi är olika men när det gäller huvudstadsinvånarna och resten av Sveriges invånare blir det lätt den där känslan. Vet ingen annan stad jag upplever sån stress och anonymitet som i Stockholm, nä jag blir nog aldrig en storstadsmänniska igen utan jag trivs bäst i mitt Norrland och tur är väl det...att de som bor här trivs och jag trivs där jag bor. Ändå kan vi inte låta bli och förundras. Är säker på att många stockholmare hur jag kan stå ut i en lite håla som Umeå och det är helt tillåtet.

Är i alla fall glad att jag valde att stanna kvar inom 090-området....annars hade jag aldrig träffat den absolut stora kärleken..  

2012 lärde mig att värdesätta det jag har och vårda det...utan familj och kärlek står vi ensamma och det är inte värt att ta sig an världen själv. Eller att älska och ta hand om sig själv, så jag äter gott, dricker gott, tränar och skrattar såväl som gråter ibland.