Är på utbildning i Stockholm som är riktad till oss som är nya som administratörer inom offentlig sektor. Igår pratades det om "vi och dom" i relatet när det gäller vi administratörer och akademiker och hur förhållanden är mellan dessa yrkeskategorier, inte så konstigt att det blir en "vi och dom"-känsla eftersom vi arbetar efter helt andra förutsättningar.

Väl här i Stockholm ( som jag bodde i perioden 99-00) så reflekterar jag mer över "vi och dom" när jag befinner mig på tunnelbannan; allt känns så stressat och jag undrar hur man kan känna nån ro överhuvudtaget. Absolut, vi är olika men när det gäller huvudstadsinvånarna och resten av Sveriges invånare blir det lätt den där känslan. Vet ingen annan stad jag upplever sån stress och anonymitet som i Stockholm, nä jag blir nog aldrig en storstadsmänniska igen utan jag trivs bäst i mitt Norrland och tur är väl det...att de som bor här trivs och jag trivs där jag bor. Ändå kan vi inte låta bli och förundras. Är säker på att många stockholmare hur jag kan stå ut i en lite håla som Umeå och det är helt tillåtet.

Är i alla fall glad att jag valde att stanna kvar inom 090-området....annars hade jag aldrig träffat den absolut stora kärleken..  

2012 lärde mig att värdesätta det jag har och vårda det...utan familj och kärlek står vi ensamma och det är inte värt att ta sig an världen själv. Eller att älska och ta hand om sig själv, så jag äter gott, dricker gott, tränar och skrattar såväl som gråter ibland.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....eller vad det nu heter. Helgen som sådan har vi tillbringat i vårt kära Kittelfjäll. Mamma följt med oss denna gång och vi pratade på vår promenad där vi beundrade utsikten, det vackra vädret och hur mycket vi önskade att pappa fått vara med os...

Träning och hälsa har alltid legat mig varmt om hjärtat och fäljt med som en röd tråd genom livet men det har funnits tider i livet när jag inte alltid tagit hand om mig som jag borde, i vissa skeden i livet har jag druckit alldeles för mycket alkoho...

  Trots att jag skapade det här kontot redan förra året så är det först nu jag tar mig tid att skriva. Mest för att jag behöver få ventilera mina tankar. Om sorgen. Att man aldrig trodde att man skulle behöva få uppleva att ens förälder skulle förs...