Trots att jag skapade det här kontot redan förra året så är det först nu jag tar mig tid att skriva. Mest för att jag behöver få ventilera mina tankar. Om sorgen. Att man aldrig trodde att man skulle behöva få uppleva att ens förälder skulle försvinna så tidigt.

Jag om min pappa var otroligt lik varandra, inte bara utseendemässigt, utan även samma sätt och humör. Pappa var otroligt vetgirig och allmänbildad, men det var först hans sista år som vi kom varandra riktigt nära. Är oerhört tacksam att vi fick ha kvar pappa efter hans hjärtinfarkt julen 2011, det gav oss en möjighet att lägga allting åt sidan och tala om hur mycket vi älskade varandra. Det kommer jag alltid att vara tacksam för. Trots alla sjukhusbesök var det först de sista tre veckorna som vi insåg att vi skulle tappa honom. Önskar inget hellre att få ha kvar pappa men hans sjukdom gjorde ändå att jag kunde känna en viss lättnad, för hans skull. Nu slipper ha må dåligt, vara rädd och ha ångest.

""Tiden läker alla sår" är bull shit! Med tiden går det lättare att hantera men jag blir fortfarande ledsen över att pappa är borta, skulle ge allt att få höra hans röst och höra honom säga "hej gumman". För jag var pappas lilla tjej. Och pappas lilla tjej är oerhört ledsen att inte få ha honom kvar att berätta om alla resplaner, mitt nya liv med E som han var så förtjust i, få berätta om mitt nya jobb.

Folk frågar hur det går för mamma. Det är som att jag inte tappat nån. Kan göra mig så oerhört förbannad. en del frågar inte ens. Gör mig mest uppgiven.

Ändå får jag vara glad över den pappa jag hade för jag hade en bra barndom, alla har inte haft det. Det är nånting som jag håller kärt. Att jag har fina minnen att se tillbaka på.

Så jag torkar tårarna än en gång och fortsätter med mitt, att leva som om varje dag vore den sista och pappa är med i tankarna hela tiden.