Är på utbildning i Stockholm som är riktad till oss som är nya som administratörer inom offentlig sektor. Igår pratades det om "vi och dom" i relatet när det gäller vi administratörer och akademiker och hur förhållanden är mellan dessa yrkeskategorier, inte så konstigt att det blir en "vi och dom"-känsla eftersom vi arbetar efter helt andra förutsättningar.

Väl här i Stockholm ( som jag bodde i perioden 99-00) så reflekterar jag mer över "vi och dom" när jag befinner mig på tunnelbannan; allt känns så stressat och jag undrar hur man kan känna nån ro överhuvudtaget. Absolut, vi är olika men när det gäller huvudstadsinvånarna och resten av Sveriges invånare blir det lätt den där känslan. Vet ingen annan stad jag upplever sån stress och anonymitet som i Stockholm, nä jag blir nog aldrig en storstadsmänniska igen utan jag trivs bäst i mitt Norrland och tur är väl det...att de som bor här trivs och jag trivs där jag bor. Ändå kan vi inte låta bli och förundras. Är säker på att många stockholmare hur jag kan stå ut i en lite håla som Umeå och det är helt tillåtet.

Är i alla fall glad att jag valde att stanna kvar inom 090-området....annars hade jag aldrig träffat den absolut stora kärleken..  

2012 lärde mig att värdesätta det jag har och vårda det...utan familj och kärlek står vi ensamma och det är inte värt att ta sig an världen själv. Eller att älska och ta hand om sig själv, så jag äter gott, dricker gott, tränar och skrattar såväl som gråter ibland.

....eller vad det nu heter.

Helgen som sådan har vi tillbringat i vårt kära Kittelfjäll. Mamma följt med oss denna gång och vi pratade på vår promenad där vi beundrade utsikten, det vackra vädret och hur mycket vi önskade att pappa fått vara med oss. Vi saknar honom båda två enormt mycket och är ledsna över allt han missar.

Trots det så kan vi inte annat än acceptera hhur livet blev för oss alla; pappa som inte fick leva kvar bland oss, jag som tappat pappa alldeles för tidigt och mamma som mist sin livskamrat sen 36 år. Goa, rara lilla pappa, så snäll, så omtänksam när det gällde både mig och mamma...självklart har man en tendens att endast se en persons goda sidor vid såna här tillfällen, självklart så hade pappa en sjujäkla humör, vi rök ihop väldigt ofta genom åren och han kunde vara väldigt kortsynt ibland men hans fina sidor övervinner allt.

Såna här vackra dagar hade pappa myst och skrattat med oss och konstaterat hur bra vi haft det.....så jag hoppas att han ändå njuter med oss, var han än är. För min del sitter han med vår vackra hund vid sin sida och tittar ner på oss...och ler.

Älskar dig pappa.  

Träning och hälsa har alltid legat mig varmt om hjärtat och fäljt med som en röd tråd genom livet men det har funnits tider i livet när jag inte alltid tagit hand om mig som jag borde, i vissa skeden i livet har jag druckit alldeles för mycket alkohol, ätit för mycket, försökt bedöva en slags tomhet jag känt.

I dagsläget mår jag väldigt bra, mycket tack vara mannen i mitt liv, och jag har åter fokus på min träning men med vissa begränsningar. 2009 föll jag från en stege till ett sovloft och slog i ryggen och sen dess har jag dragits med värkade rygg och nacke och igår blev jag varse på mitt träningspass att det går inte, nånting är fel i ryggen som gör att det känns som att jag belastar fel och får ont.

Den frustration jag känner över 2009 går inte att beskriva, detta var när jag var kvar i mitt gamla förhållande, det var alkohol inblandat och nu kommer jag att få lida för det resten av livet med värken. Den är där dagligen, tär på humöret men jag försöker, är för tjurig för att bara ge upp. Så för att muntra upp mig gör jag det jag är bäst på: shoppar helt enkelt! Så även om jag inte kan träna de pass jag vill så är jag förbannat snygg på IKSU när jag är där i alla fall...alltid nåt. Inget ont om inte har nåt gott med sig va?

Helg snart för mig och det innebär tur till fjällen med förhoppning om vila, fint väder, en puss från mannen och skön sömn.

Trots att jag skapade det här kontot redan förra året så är det först nu jag tar mig tid att skriva. Mest för att jag behöver få ventilera mina tankar. Om sorgen. Att man aldrig trodde att man skulle behöva få uppleva att ens förälder skulle försvinna så tidigt.

Jag om min pappa var otroligt lik varandra, inte bara utseendemässigt, utan även samma sätt och humör. Pappa var otroligt vetgirig och allmänbildad, men det var först hans sista år som vi kom varandra riktigt nära. Är oerhört tacksam att vi fick ha kvar pappa efter hans hjärtinfarkt julen 2011, det gav oss en möjighet att lägga allting åt sidan och tala om hur mycket vi älskade varandra. Det kommer jag alltid att vara tacksam för. Trots alla sjukhusbesök var det först de sista tre veckorna som vi insåg att vi skulle tappa honom. Önskar inget hellre att få ha kvar pappa men hans sjukdom gjorde ändå att jag kunde känna en viss lättnad, för hans skull. Nu slipper ha må dåligt, vara rädd och ha ångest.

""Tiden läker alla sår" är bull shit! Med tiden går det lättare att hantera men jag blir fortfarande ledsen över att pappa är borta, skulle ge allt att få höra hans röst och höra honom säga "hej gumman". För jag var pappas lilla tjej. Och pappas lilla tjej är oerhört ledsen att inte få ha honom kvar att berätta om alla resplaner, mitt nya liv med E som han var så förtjust i, få berätta om mitt nya jobb.

Folk frågar hur det går för mamma. Det är som att jag inte tappat nån. Kan göra mig så oerhört förbannad. en del frågar inte ens. Gör mig mest uppgiven.

Ändå får jag vara glad över den pappa jag hade för jag hade en bra barndom, alla har inte haft det. Det är nånting som jag håller kärt. Att jag har fina minnen att se tillbaka på.

Så jag torkar tårarna än en gång och fortsätter med mitt, att leva som om varje dag vore den sista och pappa är med i tankarna hela tiden.