....eller vad det nu heter.

Helgen som sådan har vi tillbringat i vårt kära Kittelfjäll. Mamma följt med oss denna gång och vi pratade på vår promenad där vi beundrade utsikten, det vackra vädret och hur mycket vi önskade att pappa fått vara med oss. Vi saknar honom båda två enormt mycket och är ledsna över allt han missar.

Trots det så kan vi inte annat än acceptera hhur livet blev för oss alla; pappa som inte fick leva kvar bland oss, jag som tappat pappa alldeles för tidigt och mamma som mist sin livskamrat sen 36 år. Goa, rara lilla pappa, så snäll, så omtänksam när det gällde både mig och mamma...självklart har man en tendens att endast se en persons goda sidor vid såna här tillfällen, självklart så hade pappa en sjujäkla humör, vi rök ihop väldigt ofta genom åren och han kunde vara väldigt kortsynt ibland men hans fina sidor övervinner allt.

Såna här vackra dagar hade pappa myst och skrattat med oss och konstaterat hur bra vi haft det.....så jag hoppas att han ändå njuter med oss, var han än är. För min del sitter han med vår vackra hund vid sin sida och tittar ner på oss...och ler.

Älskar dig pappa.